. 
. 
. 
. 
.
Tid: 4 dagar under september månad
.
Det är en het fredag i september och min stora expeditionsryggsäck är nu omsorgsfullt packad. Jag kastar mig på min longboard och rullar ner till mötespunkten i Downtown Tucson, där jag sluter upp med mina reskamrater. Vi har tränat tillsammans inför denna tripp under en tid och har lärt känna varandras egenskaper mycket väl vid det här laget. Vi är åtta personer i gruppen som skall korsa den otillgänglig canyonen Haigler Creek. Vanen mullrar iväg i nordostlig riktning, klockan visar 15:00. Stämningen är på topp och vi är alla förväntansfulla inför vårt stundande vildmarksäventyr. Efter sex timmars slingrande längs småvägar, allt längre ut i ingenstans, når vi vårt första delmål, Hellsgate Wilderness, Tonto National Forest, Arizona. Det har redan hunnit bli kolsvart ute i skogen så pannlampan får hjälpa till att bädda fram sovsäcken för en vacker natt under stjärnorna. Schakalerna ylar mig till sömns och i morgon väntar en tidig start!
Stekande sol och svalkande vatten
Efter frukost och en sista packningsrationalisering inom gruppen, säger vi farväl till vanen och dess förare som skall möta oss på andra sidan canyonen om några dagar. Redan från start lämnar vi allt som kan liknas vid stigar och tar kompassriktning genom ett snårigt parti för att komma till vattendraget som vi skall följa. Haigler Creek är en del av Tonto Creek och är en flod, i en dalgång, som skiftar mellan å och kanal. Eftersom det område vi sakta tar oss fram i troligen inte beträtts av människor tidigare finns inga stigar. De branta bergsväggarna i dalgången tvingar oss att följa floden. Den största delen av tiden spenderar vi vadandes och simmandes i det +15°C vattnet. Det svala vattnet är dock uppfriskande i den stekande solen. Lufttemperaturen ligger strax under +40°C. Det bruna vattnet är en livlig boplats för många spännande individer; imponerande vattenspindlar, kräftor, ormar, fiskar, iglar med flera. De få stunder som vi vandrar på land bjuder även på ödlor, grodor, fåglar och pigga insekter. Gruppen består av ett trevligt gäng som alla har erfarenheter av vildmarksaktiviteter och vi har alla vid det här laget mycket god fysik. Vi känner oss väl förberedda och vi hoppas att vi tolkat Tonto Nationalparks Rangers rätt med avsikt på deras uppskattning om hur lång tid vi behöver för att fullfölja denna tripp. Vi har planerat detta som ett tredagarsäventyr.
Efter frukost och en sista packningsrationalisering inom gruppen, säger vi farväl till vanen och dess förare som skall möta oss på andra sidan canyonen om några dagar. Redan från start lämnar vi allt som kan liknas vid stigar och tar kompassriktning genom ett snårigt parti för att komma till vattendraget som vi skall följa. Haigler Creek är en del av Tonto Creek och är en flod, i en dalgång, som skiftar mellan å och kanal. Eftersom det område vi sakta tar oss fram i troligen inte beträtts av människor tidigare finns inga stigar. De branta bergsväggarna i dalgången tvingar oss att följa floden. Den största delen av tiden spenderar vi vadandes och simmandes i det +15°C vattnet. Det svala vattnet är dock uppfriskande i den stekande solen. Lufttemperaturen ligger strax under +40°C. Det bruna vattnet är en livlig boplats för många spännande individer; imponerande vattenspindlar, kräftor, ormar, fiskar, iglar med flera. De få stunder som vi vandrar på land bjuder även på ödlor, grodor, fåglar och pigga insekter. Gruppen består av ett trevligt gäng som alla har erfarenheter av vildmarksaktiviteter och vi har alla vid det här laget mycket god fysik. Vi känner oss väl förberedda och vi hoppas att vi tolkat Tonto Nationalparks Rangers rätt med avsikt på deras uppskattning om hur lång tid vi behöver för att fullfölja denna tripp. Vi har planerat detta som ett tredagarsäventyr.
Magiska nätter under stjärnorna
Efter ett antal mils vandrande, vadande, simmande och repellerande (vid vattenfall nyttjar vi klätterutrustning) genom fantastiskt vild miljö slår vi åter läger för natten, nu i en vacker glänta som mycket riktigt ligger där vi hoppats på enligt våra kartor. Byte till torra kläder och ett varmt mål mat gör att man somnar snabbt under den förföriskt vackra fullmånen.
Ej enligt plan
Färdigpackade hälsade vi morgonsolen välkommen då hon tittar upp bakom bergen och fortsätter vår färd. Planen är att vi denna eftermiddag skall möta upp med vanen, vid upplockningsplatsen, på andra sidan bergen. Men i takt med att timmarna går inser vi att den tidsuppskattning vi fått av nationalparkens personal inte är realistisk, trots att vi håller ett så högt tempo som säkerheten kan tillåta. När vi kommer fram till den plats där vi planerat klättra upp ur canyonen har det redan börjat skymma. Eftersom man inte vill klättra i berg i mörker så beslutar vi att tillbringa en extra natt ute i det vilda. Tillsammans med två av mina kamrater gör vi ett försök att få mobiltelefontäckning genom att klättra upp för en närliggande höjd, och meddela detta avsteg från ursprungsplanen. Men ingen av våra telefoner är brukbara i denna gigantiska sänka vi befinner oss i. Vi blir inte förvånade, men vi ville ändå göra ett försök, då vi förstår att de där hemma snart kommer börja bli riktigt oroliga då vi ej dyker upp enligt planerat. För att få en så tidig start som möjligt på morgondagens klättring säger vi godnatt tidigt.
Nervkittlande klättring med blöt packning
Det återstår en sista simning för att nå vår tänkta klätterled, vilket gör att vi möter soluppgången trampandes vatten. Väl uppe ur vattnet följer en mycket brant klättring som kräver koncentration och lugn. Det sista vi nu behöver är skador från kaktusarnas taggar, den vassa klippstrukturen eller i värsta fall... ett fall (!). Väl uppe kan vi triumferande konstatera att vi träffat rätt; där har vi stigen som vi planerat nå. Detta är det första spår av mänsklighet vi sett på nästan fyra dagar. Den tunna luften och det faktum att den heta solen nu faktiskt torkat våra kläder börjar sätta sina spår på gruppen. Tröttheten avhjälps dock av syskonligt delande av det lilla dricksvatten vi har kvar. Då vi nästan ett dygn sena, kl. 13:00, når den planerade mötespunkten möts vi av glädjerop och kramar. Efter avblåsande av räddningshelikopter och vätskepåfyllning beger vi oss till närmsta by för ett efterlängtat restaurangbesök. Våra nyvunna rövarhistorier diskuteras flitigt och glatt. Under den följande sex timmar långa bilfärden hem till Tucson konstaterar vi tacksamt vår glädje för att vi helskinnat fått ett så fantastiskt vackert minne för livet. Nu stundar nästa utmaning; att förklara för våra oroliga nära och kära vart vi hållit hus.
Lärdomar
En av de största lärdomarna jag vunnit från denna tripp är att man alltid får ta andras tidsuppskattningar, vad gäller förflyttning i terräng, med en stor nypa salt. Samt att alltid lägga på någon dag extra i tidsplanen då krävande strapatser stundar. Sen lärde jag mig onekligen att man är konstant blöt då man kör canyonering! :)
Du som är knivintresserdad kanske har sneglat på vad det är för kniv jag bär på mitt bälte på bilderna. Om du vill ha svaret så kan du klicka HÄR.
