Plats: Långhundra härad, Sverige
Tid: 3 dagar under februari månad
Jag tänkte köra en
JVMS (Jonas Vildmark's Method for Survival Training) i kyla och snö. Planen var att det skulle bli en "Christmas Survival" som uppföljning på min
"Midsummer Survival", men eftersom det var +10
°C och barmark i Julas så flyttade jag fram mitt lilla äventyr i väntan på vintern. Nu är vi framme i februari, töväder och duggregn. känns som att jag får passa på innan den lilla snö som hunnit komma försvinner helt. Det får bli en JVMS 5 denna helg.
Detaljerna kring konceptet med JVMS kan du se
HÄR. Men kort sammanfattat så består metoden av en formel
[xobject+10xkm+10xh] som ger sambandet mellan föremål, sträcka och tid. I midsomras körde jag en JVMS 6, då jag alltså var ute i 60 timmar och vandrade 60 km med 6 objekt. Nu då jag skall försöka mig på en JVMS 5 så är planen att jag skall förflytta mig 5 mil på 50 timmar och plocka med mig endast 5 saker i min utrustning. Den utrustning jag valt denna gång är:
1. Strumpor
2. Vinterstövlar
3. Vinteroverall
4. Tändare
5. Vattenflaska
Sakerna
Jag är glad att jag valt mina varma jaktstövlar (Spirale) då markerna jag rör mig i är mycket blöta (det regnar mer eller mindre under alla tre dagarna). Dock får mina fötter erfara att gummistövlar inte är det mest ergonomiska skodonet vid längre vandringar. Svårigheten med gummistövlar är ju att svetten stannar kvar inne i skon samtidigt som att passformen kring foten ej blir så tight som jag önskar vid långvarigt nötande. Friktionen ger mig självklart skavsår, men mina fötter är absolut gladare nu jämfört med min session i midsomras, då jag körde helt utan strumpor i ett par lättviktskängor. Strumporna (helst fler än ett par) är till stor hjälp att hålla halten av skavsår i schack. Detta är något jag fått bekräftat under mina små eskapader. Dels så kan jag, även om skon är blöt, plocka av mig en strumpa för att torka vid en värmekälla. Och dels tar strumporna upp mycket av den friktion som skapas mellan fot och skodon under vandring. Strumporna jag använder denna gång är från Blue Wear.
Som sagt, en blöt helg. Då jag påbörjar mitt helgäventyr (fredag kl. 14.00) visar termometern ute på torpet +1
°C och i takt med att mörkret lägger sig stegras regnet. Dumt nog av mig så har jag ej testat min overall inför helgen. Den blå vinteroverallen (Blue Wear) jag införskaffat under veckan är tillverkad av 100 % polyester och påstås vara i viss mån vattenavvisande. Men overallen visar sig i själva verket vara ganska fuktvälkomnande. Detta gör att jag istället för sömn denna första natt blir tvungen att stå nära inpå den eld jag får underhålla flitigt för att hålla vid liv, för att hålla mig varm. Overallen blir tyvärr aldrig riktigt torr under helgen vilket blir en utmaning. Eftersom jag är helt naken under overallen blir jag även väl medveten om att overallens sömmar ej är särskilt vindtäta, detta känner jag speciellt de gånger jag korsar öppna ytor i vegetationen där vinden håller mig sällskap.
Valet att denna gång nyttja en vanlig gaständare (Bic) istället för ett tändstål känns rätt. Inte minst den första natten då jag inte hunnit samla på mig så pass torrt tändmaterial. Tändarens låga möjliggör att jag får fart på den fuktiga nävern, vilket hade varit svårare med gnistorna från ett tändstål. Men tändaren blir dock kinkig då den kommer i direktkontakt med vatten. Jag får vid jämna mellanrum skaka och blåsa på tändaren för att hålla mekaniken ren och torr. Det är en utmaning att få igång en eld i ett blött skogsregn och därefter hålla elden vid liv med fuktig fallved. Dag 2 hinner jag samla på mig lite björknäver som får ligga och torka hjälpligt i en ficka tills det är dags att tända natt 2's eld.
Snön är en bra och lättillgänglig källa till vatten under vintern. I
min rostfria vattenflaska (Primus) smälter jag snö till efterlängtat och värmande vatten. Jag passar på att dricka så mycket jag kan medan jag har elden igång och totalt dricker jag 5 liter vatten under denna helg.
Utöver de 5 sakerna har jag, som vanligt, med mig dokumentationsutrustning och extraström samt ett nödkit bestående av, första förband,
CAT, mobil och ID. Denna gång har jag, efter kloka råd, även med mig en komprimerad sovsäck i min nöd-höft-väska. Syftet med detta nödkit är att endast använda det i händelse av en riktig nödsituation.
Sträckan
Förra gången jag testade min metod hade jag en karta på vilken jag förutbestämt min vandringssträcka. Eftersom den täta vegetationen då blev lite av en överraskning för mig, samtidigt som jag envist höll fast vid min planerade rutt, så blev min vandring i somras ryckig och ojämn. Denna gång har jag istället valt bort kartan och istället endast bestämt vandringsriktningar i stora drag. Detta gör att jag gör mitt vägval först då jag faktiskt ser terrängen och får en behagligare takt på min vandring.
Snön erbjuder trevliga möjligheter att se spåren efter alla skogens djur. Jag blir imponerad av hur mycket hare markerna rymmer i år. Utöver en hel del älgspår så stöter jag även på flera förundrade rådjur ute i skogen.
Jag rör mig i skogarna runt
Torp Jonas Vildmark med, av säkerhetsskäl, övernattningarna inplanerade nära hem. Sömnbristen, kylan och näringsbristen gör att jag under den andra natten är mycket frestad att bryta och knata hem då jag ändå känner att jag nog inte kommer att orka få ihop mina fem mil under Dag 3. Men efter att jag lyckats få till några sammanhängande sömntimmar på morgonkvisten får jag bättre mod och kraft så att jag hinner nöta av den sista milen innan den 50 timmarna förlöpt. Grovt sett blev sträckfördelingen per dag: 1,5 mil Dag 1, 2,5 mil Dag 2 och 1 mil Dag 3.
Tiden
Även om denna JVMS var hela 10 timmar kortare än den jag gjorde i midsomras så gjorde fukt och kyla att den kändes betydligt längre. Det var intressant att känna hur pass energikrävande det är att frysa. Det tog rejält på orken vilket märktes tydligt på mitt vandringstempo, jag kunde ej gå lika fort som jag normalt är van vid. En annan stor skillnad från i somras var dygnens ljusa timmar vilka ju är färre vintertid.
Näring
Redan innan jag påbörjade denna helgs träningssession hade jag bestämt mig för att inte äta något under de 50 timmarna, förutom den snö jag smälter till vatten på kvällarna. Jag fick förlita mig till de energiresurser jag lagrat i kroppen sedan tidigare. Jag gick ner 6 kilo på de 50 timmarna (från 86-80 kg). Alltid intressant att lära känna sin kropp och dess signaler under annorlunda förhållanden. Denna helg gav mig ytterligare bekräftelse på hur jag brukar fungera under svält och fysisk ansträngning. Nedan räknar jag upp i grova drag hur förloppet med Min kropp brukar fungera...
Efter 24 timmar börjar jag tänka på mat
Efter 30 timmar inträder viss huvudvärk och illamående
Efter 40 timmar har mina hungerkänslor försvunnit
Beroende på hur mycket sömn jag hunnit fått blir jag, efter ett dygn, mer eller mindre luddig i mina tankar och långsam i mina aktiviteter.
Före
Efter
Efter hemkomst på söndagskvällen njuter jag av en stadig kyckling- och falafeltallrik och en underbart värmande kopp kaffe. En intressant observation jag gör morgonen därpå är att jag gått ner ytterligare ett kilo, trots min festmåltid kvällen innan. Verkar som att kroppen även förbrukar energi då den bearbetar den efterlängtade näringen som tillförs efter kroppen gått in i svältläge. Trevligt nog inga magproblem denna gång heller.
Övriga lärdomar
Som jag redan antytt så blev denna JVMS-sväng tuffare än den jag genomförde i somras. Vätan gjorde mig kall vilket tog på krafterna, i kombination med att sömnen fick utebli till förmån för att hålla elden vid liv under de blöta förhållandena. Jag var ganska säker på att jag skulle dra på mig en förkylning redan under första natten, men jag kan så här i efterhand tacksamt konstatera att jag lyckats hålla mig frisk. Envis som jag är så lät jag sovsäcken i mitt nödkit vara och uthärdade istället kylan. Uppenbarligen är ett envist och tjockt pannben en fungerande överlevnadsstrategi. Sen kan man diskutera hur sofistikerad och sund "pannbensmetoden" är.
Angående mitt val av utrustning, så väljer jag nästa gång en mer robust och regnavvisande overall samt ett par vandringsvänligare och vattentäta kängor med höga skaft istället för stövlarna.
Vad det gäller själva metoden JVMS och de tre parametrarna, objekt, sträcka och tid så var det sträckan som var den största utmaningen denna gång. Detta eftersom omständigheterna gjorde att jag blev rätt sliten och inte kunde förflytta mig i det tempo jag hoppats på. Men jag fick ihop det till slut och jag tycker att metoden fortfarande håller som ett, för mig, lärorikt överlevnadsträningssätt. Nu har jag testat teorin i praktiken vid två tillfällen, båda tillfällena har varit låga JVMS:ar (6 och 5). Det kommer att bli intressant då jag testar att köra t.ex. en JVMS 14 för att se hur metoden står sig vid längre sessioner.
Jag är tacksam för denna helg och det jag fått lära om mig själv. Trots de bistra förhållandena så var det, som alltid, en ära att få uppleva naturens visdom, styrka och skönhet.
All feedback är välkommen och hör gärna av dig om du själv provar på min metod. Skulle vara kul att få veta hur Du upplever metoden. Men kom ihåg att alltid sätta din och dina vänners säkerheten i första hand.
Om du är nyfiken på min Midsummer Survival så kan du läsa mer
HÄR.
In English
