Koordinater: Lat: 59.41233, Lon: 18.23497
Tid: 1 dag under februari månad
Vad är det egentligen som driver oss jägare till att sitta stilla ensam ute i skogen i timmar med frusna fingrar och tår? En sak är säker, om det bara var skottögonblicket som motiverade oss så skulle vi vara i fel bransch. Jakt är så mycket mer än att bara skjuta på djur i skogen.
För en månad sen bokade jag min plats på denna vakjakt på räv ute på Jägareförbundets jaktmarker i Bogesund. Direkt efter säkrandet av min plats på jakten börjar mitt planerande, allt för att få ut det mesta av den stundande söndagsjakten. Det är fascinerande vad en så till synes enkel aktivitet som några timmars vakjakt kan göra mig förväntansfull och lycklig. Det är uppfriskande att under hektiska arbetsdagar stundvis dagdrömma om saker som:
Hur kommer vädret att bli?
Hur pass månljust kommer det att vara den aktuella jaktkvällen?
Kommer snön att ligga kvar, ska jag plocka med mig mina snökamouflerande kläder?
Det får nog bli klass 2-studsaren som jag tar med mig. Håller fortfarande på att experimentera med olika sorters ammunition i mitt gevär av kaliber .222 Remington. Just nu alternerar jag mellan Normas 3,2 g blyspetspatron och 2,6 g Hornady V-Max-patronen. Fascinerande nog har jag fått hjärnspöken då det kommer till V-Max-ammunitionen efter en skadeskjutning jag tråkigt nog vållade under en tidigare jakt. Sedan dess har jag fällt räv med blyspetsammunitionen istället vilket givit mig större förtroende för den patronen. Jag bestämmer mig för att bryta mina fördomar genom att på nytt skjuta in bössan med V-Max. Sagt och gjort, helgen innan jakten åker jag ut till min skjutbana och njuter av en solig dag i snön. Ensam ute på skjutbanans hundrametersvall kan jag i lugn och ro skottställa bössan med den jaktammunition jag inhandlat vid ett trevligt besök hos min vapenhandlare, på väg hem från arbetsdagen. Redan efter fyra skjutna serier, á tre skott, med jaktammunitionen, och lite skruvande på kikarsiktet, så har jag återvunnit mitt förtroende för den lätta och snabbskjutande V-Max-amunitionen. Att spendera tid på skjutbanan är ett fantastiskt sätt att rensa huvudet från stress och världsliga bekymmer.
Under följande arbetsvecka håller jag kontakten med mina jaktkamrater och bollar idéer om väder och vind samt tar del av skvaller om rävobservationer på markerna de senaste dagarna. Under veckans besök i tvättstugan passar jag på att tvätta lite jaktkläder.
Lördagen bjuder på ett trevligt firande av svärmor som fyller år. Under tårtfikat kommer ämnet upp att jag skall ut och jaga på söndagen vilket triggar några av de äldre gästerna att inspirerande berätta om ungdomens jaktäventyr i de svenska skogarna.
Söndagens sovmorgon gör gott och efter en fin frukost och en söndagspromenad med familjen är det dags att packa ihop den utrustning jag planerar nyttja under kvällens jakt.
Det är med ett förväntansfullt lugn jag sitter i min pickup på väg ut till jaktens samling. Det är en tillfredsställande känsla att känna sig väl förberedd och redo att fokusera på en säker jakt och en fin naturupplevelse. Efter en trevlig genomgång i det vackra vädret delar min vän Farshad, tillika aftonens jaktledare, ut jaktpassen till respektive jägare.
Jag tar mig ut till pass nummer 92a och sätter mig tyst i tornet. Redan på väg ut till tornet observerar jag två rådjur som lugnt spatserar längs skogsbrynet. Jag sitter stilla och tyst för att insupa den fridfulla atmosfären. Klockan är 15.30 och inom en timme kommer det att börja skymma. Jag lockar då och då med förhoppningen om att Mickel Räv skall dyka upp på fältet.
Tiden går och jag sitter stilla i färdigställning med studsarens framstock vilandes mot jakttornets räcke, allt för att minimera mina rörelser i händelse av att räven plötsligt skulle dyka upp. I takt med att det börjar skymma biter den uppfriskande kylan allt hårdare i mina fingrar. Det spelar ingen roll hur varmt jag klär mig, då jag sitter såhär stilla så kryper alltid vintern in till skinnet efter ett tag. Men allt detta blir sekundärt då den där magiska tidpunkten inträder då det känns som att allt stannar upp och viltet väljer att träda fram på fältet för att leta upp kvällsmålet. I kväll är det sex vackra rådjur som ljudlöst och stilla förflyttar sig betandes över den snötäckta åkern. Ett rå håller mig sällskap en längre stund på hundra meters avstånd. Glädjande att se resultatet av god förvaltning av markernas vilt. Väl organiserad rävjakt är en bidragande faktor till denna starka rådjursstam här ute på Bogesund.
Vid 17-tiden meddelar jaktledaren att vi bryter jakten och återsamlas. Ingen räv i sikte för mig denna gång. Men samtidigt som jag stelfrusen klättrar ner från jakttornet, i mörkret, kan jag konstatera att jag redan längtar innerligt till mitt nästa jakttillfälle! Jag behöver nog bättra på mina rävlockskunskaper. Perfekt att jag redan är anmäld till en rävlockkurs som äger rum om ett par veckor!
Jag vet inte om svaret på min inledande fråga finns att finna i ovan beskrivning av denna ödmjuka vakkväll. Men jag kan konstatera att trots att inget skott avlossats denna kväll känns det som en mycket lyckad upplevelse som skänkt mig ovärderlig kunskap om vår omgivning och mig själv.
In English
